Kanske ni någon gång frågat er just den frågan. Nu vet jag. I Fredags var jag och Nathalie och såg Oklahoma Nature's Theatres uppsättning No Dice. Den tre och en halv långa pjäsen var baserad på samtal som de olika skådespelarena och regissören hade haft. Samtalen hade spelats in under en längre tid för att sedan bli analyserade och dekonstruerade på scenen. Jag tror att poängen med pjässen var att vi använder onödigt många ord i vardagen. Att vi ibland bara pratar för att prata. Det var ganska tydligt hur karaktärerna under pjässen pratade förbi varandra. När sedan samma dialog precist upprepades på scenen fick man en känsla av att se en samling hamstrar i ett hamsterhjul.
Vad har det med Day of the Tentacle att göra? Egentligen ingenting, men kroppsspråket var fantastiskt likt det i det gamla klassiska spelet. Av och till under pjäsen gick en tjej i hög vit peruk och ogenomsiktliga svarta solglasögon fram till en synt och spelade en härligt lugn synthslinga som kunde varit med i egentligen vilket spel som helst. Med magen lustigt framskjutande kunde det varit Bernard som stod där framme. Under dialogen passade skådespelarna också på att vifta på händerna på ett lustigt tilltalande sätt.
För några veckor sedan var jag och Nathalie på Ikea och köpte en byrå. Att få hem den var minst sagt ett äventyr! Lådan vägde 38,5 kg. Bara att baxa bort den från lagret och bort till busshållplatsen var ett äventyr. Där stod en dam som hade fått punktering precis efter där bussen stannar. Även om tanken givetvis fanns där att fråga henne om hon kunde köra oss, så utstrålade hon inte det typiska lugn där man tycker det är kul att någon påpekar att hon varit snäll som stannat där bara för oss. Det blev buss istället för vår del. När vi hade kommit halvvägs från Åsane mot Bergen, så gick det på en man med munkjacka och en stor rottveiler. Stor i bemärkelsen att den antagligen kunde äta upp mindre barn. Givetvis satte han sig precis vid mittutgången.. och hunden la sig snett över vår byrå. Jag och Nathalie som pratat hela resan om hur besvärligt det skulle bli att få ut den dumma byrån kunde inte låta bli att skratta lite.
Det gick som tur var bra att få fram lådan från under hunden. Att bära hem den från hållplatsen sedan krävde någonstans mellan tio och femton vilopauser. När vi väl var uppe spred sig en viss triumfkänsla.
Studentesamfunnet (vilket är en fantastisk organisation!) höll igår en föreläsning om det nya Kina. En norsk professor från Fudan universitetet i Shanghai talade om hur väst ska förhålla sig till det stadigt växande Kina. Han passade på att ta upp hur debatten kring Tibet har blivit så infikterad att den är nästan omöjlig att nyansera i nuläget. Han berättade också att många i väst kan ha den felaktiga uppfattningen om att det kinesiska folket egentligen inte stöder kommunistpartiet. Baserat på antropoligiska rapporter menade han att det inte stämde.
Han avslutade sitt föredrag med att berätta att Kina har börjat importera mat utifrån och att det är skummelt (skrämmande). Varför? Jo, för att priserna skjuter i höjden, och världens andra fattiga länder får inte längre råd med mat. Detta tycker jag måste vara smått prikärt för alla de som förespråkar att världens fattigdom kommer försvinna med hjälp av frihandel. Faktum är ju att pga fattigdomen minskar i Kina så ökar den på andra ställen.
Jag försökte leta reda på det beviset den brittiska regeringen publiserade på att Usama Bin Laden var ansvarig för World Trade Center. Istället hittade jag bara 911HardFacts där man mycket riktigt påpekade att elfte September inte står på listan över brott som Bin Laden är efterlyst för på FBIs hemsida. Jag har nästan hunnit läsa ut boken Bush at War av Bob Woodward också. Jag tycker det är lite intressant att hela aspekten av att administration kunde haft fel i någon av sina antaganden, eller att media belyste en sådan möjlighet, helt har utelämnats ur boken.
Även om boken inte målar någon direkt dålig bild av Bush så framgår det tydligt hur Bush helt struntade i både världssamfundet och tanken på att icke Amerikaner också är människor vars liv är heliga.
För några dagar sedan fick jag mail från Svensk-Norska föreningen som bad mig betala in medlemsavgift. Det tyckte jag var lite lustigt, eftersom jag inte ens visste att jag var med i den. Mailet var skickat ut till en hel hög med förmodade svenskar i Bergen, inte i gömd kopia, utan i tillfältet, vilket ger en känsla av hur många svenskar vi egentligen är här. Nu väntar man bara på mailet där någon skickar till alla och ber om att inte vara med på listan längre. Förra året fick jag och Nathalie kontinuerligt mail från BSI-dans, där folk om och om igen svarade till alla att de inte ville vara med på listan. Det tog säkert en månad innan alla hade lugnat ner sig och förstått hur man skulle göra för att avanmäla sig från mailinglistan.
